Panikattackerna

Jag hade börjat plugga på Umeå universitet och genom vänner fick jag hjälp med att hitta ett boende.

De hade en kille i sin klass som hade ett extra rum med egen ingång, ett litet pentry och en liten toalett.

Duscha fick jag göra i hyreshusets källare. Killen jag hyrde den lilla lägenheten av studerade till läkare. 

En kväll innan jag skulle gå och lägga mig gick jag ner till källaren för att ta mig en dusch.

Jag duschade väldigt varmt så det hade bildats mycket ånga. Hela duschrummet var fyllt.

I all denna ånga kände jag att jag fick svårt att andas. Det kändes som att luftstrupen snörptes åt och jag fick svårare med andningen. Jag kände att hjärtat började bulta fortare och hårdare vilket ledde till att jag blev skräckslagen.
Jag kunde inte hantera stresspåslaget i kroppen, jag trodde jag skulle dö eller bli galen. Jag sprang ut till rummet bredvid och kippade efter andan och försökte lugna ner mig. Tillslut la sig panikattacken och min enda tanke var att jag hade överlevt. 

På skakiga ben tog jag mig upp till min lilla lägenhet. När jag låg i sängen, i min ensamhet började tankarna

återigen mala.

Det började med att jag tänkte, har jag blivit galen av den drogen, vad har jag gjort mot mig själv.

Mina skuldkänslor över vad jag hade gjort mot mig själv skapade en ny panikattack. Jag kunde inte ligga kvar i sängen så den natten tillbringade jag att gå runt på gatorna i Umeå.

Några veckor efter den natten samlade jag mod för att prata med han jag hyrde lägenheten av. Jag tänkte att han utbildar sig till läkare så kanske han kan hjälpa mig. Att jag vågade öppna mig för honom och berätta vad jag varit med om var värdefullt. Jag är honom evigt tacksam. Han var ödmjuk och han klandrade mig inte. Det visade sig att hans mamma arbetade som psykolog. Några dagar senare överlämnade han ett kompendium om ångest och panikattacker. Det kompendiet har jag fortfarande kvar. Det var tydligt och lätt att förstå men även om jag förstod förloppet teoretiskt så tog det mig mycket tid att lära mig förstå och hantera mina panikattacker. 

Panikattackerna kunde komma på tåget, på bussen eller i stora folksamlingar. Jag har enorm rädsla för att bli instängd. När man åker tåg, finns det inte så mycket att hitta på, däremot finns det mycket tid till att tänka. 

Tankarna började egentligen redan innan jag skulle stiga på men då hann jag sansa mig. Väl på tåget började tankarna mala igen, nu kan jag inte gå av när jag själv vill, nu måste jag sitta här tills tåget stannar, nu är jag instängd. Det blir det ända jag kunde tänka på. När jag gett dessa negativa tankar för mycket uppmärksamhet och utrymme i huvudet, slår de rot och panikattacken är ett faktum. 

I en panikattack förlorar man sitt logiska tänkande, för allt fokus är på att överleva. När man blir så irrationellt rädd skapas det ett kaos i hjärnan, om man inte hinner bryta de negativa tankarna i tid.

Om jag hade någon bredvid mig när jag åkte tåg fick den personen utstå att jag pratade hela resan. Det var ett knep jag använde mig av. En annan strategi, var att upprepa som ett mantra, jag kommer inte dö,  jag kommer inte bli galen tills panikattacken lagt sig. 

Hur tog jag kontrollen över mina panikattacker 

Genom Acceptans

Min acceptans kom när jag satt i en biosalong. Jag brukar alltid välja platser längst ut på raden så att jag snabbt kan rusa ut om något skulle hända. Denna gången fick jag en plats i mitten. Jag gillar verkligen att se på film och gå på bio ska ju vara en upplevelse. Men för mig då betydde det även att vara instängd och i folksamling. Jag blev liksom lite på spänn. Jag blev väldigt uppmärksam på vad som skedde i salongen och det är just i det ögonblick som personalen stänger dörren, som tankarna kickar igång samt en förkärlek till katastroftankar. Katastroftankar som var helt ologiska. 

Jag kunde alltid känna av när en panikattack var på gång. Luftenstrupen snörptes åt, andingen blev tyngre och det kändes svårt att få in luft och därefter kommer tankarna på döden men denna gång kände jag; - okej, jag får väl dö då. Lika bra att dö. Bara genom att tänka emot min egen katastroftanke, att ge acceptans mot min största fara gjorde att panikattacken klingade av. Under filmens gång försökte min ologiska hjärna, skapa fler panikattacker men varje gång gjorde jag samma sak. Jag accepterade tanken på att dö och direkt vid acceptansen avtog panikattacken.

Genom att acceptera panikattacken blev jag inte lika rädd längre. Mina panikattacker började avta och efter ett tag uppmärksammade jag att de inte längre kom i de situationer som skapade rädsla för mig.

När jag för första gången upplevde känslan, att jag själv kunde förhindra en panikattack, kände jag ett lyckorus i kroppen. Må bra endorfiner bara sprutade ut i kroppen. Hjärnan är allt bra märklig. Den registrerar allt på ett ögonblick, är det fara, signalerar hjärnan ut det, i hela systmet med full styrka och på ett ögonblick kan allt förändras genom att hjärnan registrerar trygghet, fara över - då sprutar den ut må bra endorfiner istället.

Lider du av panikattacker

Om du förstår, att det är du själv som framkallar panikattackerna, kan du också lära dig att minska antalet attacker eller bli av med dem. För det är varken tåget eller biosalongen som skapade mina panikattacker utan jag själv.

Du kan på egen hand eller tillsammans med någon som har kunskap om panikattackers förlopp och ångestproblematik, omprogrammera dina tankar och ditt beteende.

Skuld och Skamkänslor

Jag kände en enorm skuld och skam över att jag varit så dum i huvudet och testat drogen. Jag visste ju att det var farligt. Den skuld jag kände gentemot mig själv varade i många, många år.  I början vågade jag inte berätta för någon att jag testat en drog. Jag var så rädd för de kommentarer jag trodde jag skulle få. I mitt huvud var det kommentarer som att du får skylla dig själv, du vet ju att droger är farlig, varför göra något så dumt bla, bla, bla.

När jag äntligen vågade berätta för mamma och för min bästa kompis, fick jag inte alls de kommentarer jag fantiserat om. Den stora klumpen som satt i själen blev mindre. 

Mitt egna skuldbeläggande var oerhört stort. Jag hade på egen hand dömt det strängaste straffet till mig själv.

Det var ingen annan som jag mötte som gav mig ett sådant straff. De jag öppnade upp för gav mig inget straff alls, de

bemötte mig med ödmjukhet.

Det är just det, att såsom man "pratar med sig själv", ge kritik och vara hård skulle man aldrig vara mot en vän.

Mot en vän är man vänlig, ödmjuk, stöttande och finns där. Mot andra männsikor är man mer förlåtande och medkännande.

Alla gör vi dumheter och fel, det är mänskligt. Det finns ingen människa som är perfekt.

Förlåtelesens kraft

En mycket viktig del i min läkningsprocessen var att förlåta. Sista delen i min process, att bli "hel"som människa var förlåtelsen. Jag tror att förlåtelsens kraft är nyckeln till att bli läkt. När man har inre och/eller yttre konflikter, sorger eller annat som blivit infekterat i livet, tänk på förlåteslens kraft. Förlåt, och du kommer uppleva en känsla av lugn och harmoni inombords.

Det tog många år för mig att förstå, att jag gör mig bara mer skada genom att vara sträng och hård mot mig själv.

Det tog många år att förstå att jag istället ska vara min egen bästa vän.

Var snäll, förstående och generös mot dig själv. Det ger dig kraft och lugn i själen.